lekmedlivet

Hela helgen har jag legat ute på landet och tyckt synd om mig själv för att jag haft en dos av vinterkräksjukan men när vi gick av tåget i centralen ändrades min syn. När min far och jag gick på vägen mot rulltrapporna såg vi båda i ögonvrån en man som satt i rullstol som inte kom ut genom dörrarna. Min pappa, som är väldigt omtänksam, gick in och frågade om han behövde hjälp. Han tackade ja och jag insåg ganska snabbt att det var inte bara rullstolen han behövde tänka på utan också två resväskor han hade med sig, inte så konstigt att han inte kunde ta sig någonstans. Pappa hjälpte honom till Arlanda Express och på vägen berättade han att han skulle till Irak och anledningen till att han satt i rullstol var att han var krigsinvalid. När min far lämnade honom vid tåget hade mannen gett honom en lång kram. Mitt hjärta brast när jag fick höra det här och jag får tårar i ögonen bara av att tänka på det. En så otroligt stark människa som vågar ge sig ut och ta sig ända till Arlanda själv i en rullstol och med två resväskor. Jag beundrar den mannen och en sådan här sak får mig att inse att jag har det väldigt bra och en vinterkräksjuka klara vi svenskar faktiskt av.