lekmedlivet

Idag lyckades jag ta mig till min gamla skola, första gången sen jag slutade. Jag fick enorma flashbacks när jag gick in genom entrén och det kändes bara väldigt konstigt. Att se allt de gjort om gjorde mig bara glad över att jag inte går kvar, men jag har trots allt 4 minnesvärda år därifrån. Det är konstigt hur man spenderar största delen av sitt liv, under en period, på samma ställe och sedan helt plötsligt ska man helt släppa taget och bosätta sig på ett annat ställe. Jag fasar för den dagen jag slutar Rytmus, jag får nog börja spara tårar redan nu. Det är ju bara drygt 2 år kvar, är glaset halvtomt eller halvfullt? Det är frågan..